I den åldringspolitiska diskussionen har jag störts
av att man på vissa håll fortsättningsvis låter förstå att dagens ekonomiska
depression skulle på något sätt vara åldringarnas eller de åldrandes fel. En del
har stämplat åldringarna till och med som en slags barlast för mänskligheten.
Faktum är att det är just dessa människor som efter krigen sett till att vårt
land blomstrat. Ingen annanstans i världen har man utfört liknande
hjältedåd.
Vid Malmska sjukhuset har avdelningar stängts och
stora förändringar utförts. I och med förändringarna har man strävat till att
flytta åldringar bl.a. till vårdhem. Målsättningen har varit att så många
åldringar som möjligt skulle i framtiden få bo hemma. Tanken är i sig god, men
praktiken torde vara en helt annan.
För det första kan alla åldringar helt enkelt inte
leva ensamma. Ensamheten, osäkerheten och övriga sociala faktorer påverkar det
hur t.ex. utrymmena vid Malmska sjukhuset fylls och personalens
arbetsuppgifter ökar oskäligt mycket. Redan nu har en karg verklighet kommit
till allas kännedom. Avdelningarna fylls och bekymrade anhöriga tar kontakt.
Skulle det nu vara den rätta stunden att stanna upp och fundera om vårt
åldringspolitiska program håller dagens mått eller borde programmet ändras? Jag
tycker att en ändring borde göras. Inte heller motsvarande utveckling i Sverige
stöder dagens tankesätt.
Vi behöver fler vårdplatser för de åldrande. Våra
åldringar förtjänar något som är bättre än sjukhusets korridorer. Våra åldringar
ber inte något oskäligt. Endast en lycklig och trygg tid under livets sista år.
OVATKO VANHUKSET YHTEISKUNTAMME PAINOLASTI
Minua on vanhuspoliittisessa keskustelussa häirinnyt se,
että määrätyt tahot edelleenkin vihjailevat, että nykyinen talousahdinkomme
olisi jotenkin vanhusten tai ikäihmisten syytä. Jotkut ovat leimanneet
ikäihmiset jopa jonkinlaiseksi ihmiskunnan painolastiksi. Tosiasia on kuitenkin
se, että juuri nämä ihmiset ovat sotien jälkeen nostaneet maamme kukois-tukseen.
Missään muualla maailmassa ei ole nähty tämmöistä urotekoa.
Malmin sairaalassa on suljettu osastoja ja tehty suuria
muutostöitä. Muutostöiden myötä vanhuksia on pyritty siirtämään muun muassa
hoitokoteihin. Tarkoitus on ollut, että mah-dollisimman moni vanhus asuisi tulevaisuudessa
kotonaan. Ajatus on sinällään hyvä, mutta käytäntö lienee aivan toista.
Ensinnäkin kaikki vanhukset eivät vain yksinkertaisesti voi
asua yksi. Yksinäisyys, epävarmuus ja muut sosiaaliset seikat vaikuttavat
siihen, että esimerkiksi Malmin sairaalan tilat täyttyvät ja henkilökunnan
työtehtävät lisääntyvät kohtuuttomasti. Jo nyt viestit kertovat karua
todellisuutta. Osastot täyttyvät ja huolestuneet omaiset ottavat yhteyttä.
Olisiko nyt viimeinen hetki pysähtyä ja miettiä, onko vanhuspoliittinen
ohjelmamme ajan tasalla ja pitäisikö sitä muuttaa? Minusta pitäisi. Ruotsin vastaavanlainen kehitys ei sekään
oikein tue nykyajattelua?
Me
tarvitsemme lisää ikäihmisten hoitopaikkoja. Vanhuksemme ansaitsevat parempaa
kuin sairaalan käytävän. Eivät vanhuksemme kohtuuttomia pyydä. Ainoastaan
onnellisen ja turvallisen elämänehtoon. Sen me olemme heille velkaa
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti